Västsvenskans sista dag för oss i lag Feskekörka

//Västsvenskans sista dag för oss i lag Feskekörka

Västsvenskans sista dag för oss i lag Feskekörka

Det var premiär för isfisket för oss i laget för säsongen men samtidigt avslutning eftersom specimenfisketävlingen “västsvenskan”slutar sista december.

Vi gjorde slag i saken och samlades för detta dubbelevent.

Tidigt på morgonen ringde Mika mig och berättade att det tagit lite längre tid att vittja mörtstugorna än tänkt, så de var lite sena. Ok inga problem, jag satt inne i stugvärmen och pysslade med mina spön. Ute var det krispigt minst sagt -14gr och kvicksilvret pressades nedåt.  Jag packade klart och begav mig till sjön. Det är alltid pirrigt såhär års när man inte riktig vet om isen lagt sig ordentligt eller ej. Man vill ju helst ha över 5 cm på de första isarna.

Isen är ju seg i början, men det gör också att man ibland lockas att gå på is som egentligen är lite för tunn. Att hamna i vatten som nästan håller minusgrader är ingen höjdare, och att ta sig genom is som bryts under en är väldigt mycket svårare och tyngre än vad man kan föreställa sig. Använd sunt förnuft och gå aldrig ut på okänd is utan rätt utrustning . Gör allt för att minimera riskerna för olyckor.

När vi kom ner till sjön låg isen tjock, 20-25cm och folk hade redan varit ute innan oss. Gott då är det lugnt vi kan fiska. Vi kände oss försiktigt fram till fiskeplatserna och började sätta ut spöna. Henke och Mika satsade på stor gädda ute på djupkanten. Och jag satsade mer på fler hugg, så jag drog mig inåt i viken. När jag satt ut 3 spön såg jag hur Mika stod och njöt i morgonsolen. Det gnistrade av iskristaller i solskenet och utandningsluften stod som pelare mot himlen. Då inser jag plötsligt att jag har valt den enda platsen på isen som förmodligen kommer ha skugga nästan hela dagen. Ett berg  skymmer solen precis och det är grymt kallt. Jag stålsätter mig och fortsätter, när jag måttar för mitt fjärde spö ser jag att flaggan på det första försvinner ner i hålet. Jag börjar springa mot spöt. Halvvägs fram rycks plötsligt spöt mot hålet, jag springer så mycket jag orkar och när jag är en meter ifrån så rycks det ner i hålet. Jag kastar mig mot det och får precis tag i handtaget innan det försvinner ner. I andra änden kämpar en gädda för att vinna kampen. Men nu när jag har fått tag i grejorna igen så blir kampen ganska kort. Snabbt upp och snabbt ner igen, Mika hinner ta en bild av vad han kallar våran premiärgädda och sedan får hon gå. En mycket vältrimmad hona på ca 4kg får sin frihet åter.

Alla spön är utsatta och jag värmer mig med en kopp rykande hett kaffe, då fäller mitt spö längst bort. Varför är det alltid så? Nog för att det är lite korkat att placera alla sina spön mer än 400m  från lägret. Men varför hugger det alltid på det som sitter längst bort?

Jag rusar dit , linan har frusit fast i iskanten och när jag försiktigt drar lite i den så går fisken. Denna är lite mindre och går snabbt tillbaka. Jag får två till smågäddor innan Mika får sitt hugg. Fisken tar på Mikas NÄRMSTA spö, så dit resta vännerna Johan och Jenny får en liten show när Mika kämpar på . Och efter några fina rusningar så är hon färdig.

Vi hjälps åt att mäta ,väga och fota fisken så hon kan gå tillbaka så fort som möjligt. En fantastiskt fin “premiärgädda” på 106cm och precis under 9kg.

Solen går ner och så också temperaturen en isande kall dimma driver över isen och vi börjar plocka ihop.

Årets sista fiske för oss gav en fin poänggädda och en gnistrande härlig start på nästa säsong.

Till nästa år har tävlingsledningen bestämt att vi ska vara upp till 7 medlemmar i varje lag, och en av våra nya är killen i föregående rep. Robin hälsas välkommen i gänget och vi hoppas han fortsätter att hiva upp storfiskar. Nästa år blir vi farliga!.

Snart spöböj igen . . . . Jonas

By | 2017-02-23T13:52:47+00:00 december 31st, 2009|Övriga inlägg|0 Comments

About the Author:

Leave A Comment