När längtan äntligen är över

//När längtan äntligen är över

När längtan äntligen är över

Kompisen Mattias Olsson åker till Hembre / Stjördal varje år och stannar 2-3 veckor. Här skriver han ett gästinlägg om hans fina minnen därifrån.

777x582-images-stories-2014-hembreoppsettjpg

Hembre

 

Då var den äntligen här, bästa dagen på hela året om jag får rösta, Midsommarafton och första dagen på semestern! Trädgården är full av vänner, det är full dans runt stången, midsommarlunchen med hemgjorda sillar av grannen satt som en smäck och har sköljts ner med drycker som värmer. Jag stannar upp kort mitt i dansen och känner hur det surrar i hela kroppen, detta är nog lycka tänker jag. Ett helt år av arbete är gjort, inga lösa trådar som hänger på kontoret, allt är levererat, allt fix (nästan) är gjort med huset, alla flugor är bundna, alla öglor på linorna är synade eller omgjorda, allt är redan packat i bilen, takboxen är på och ja, till och med spöna är riggade (vilket mina fiskevänner har väldigt roligt åt varje år). Rigga hemma, va f… Olsson är du stressad?). Nej, men jag älskar det. Att vara klar! Inget fix när man kommer upp utan bara att lägga ölen på kylning, hoppa i vadarna och sedan släntra ner till älven med riggat spö. Jag vet, jag är lite nördig, men sån är jag bara.

 

mattias_hembre

Mattias Olsson

 

Avresan

Klockan ringer, midsommarafton är avklarad, avresedagen är här och jag försöker smyga upp i ottan, men mina små grabbar hemma hör att pappa är uppe. De vet att jag skall åka nu. En vecka ifrån varandra innan de kommer efter med mamma på nattåget till Åre. Killarna kämpar med gråten och jag med när vi kramas hej då för 3:e gången på trappan. Jag rullar ut från parkeringen och grabbarna står i bara kallingarna och vinkar så att armarna nästan går av. Klumpen i halsen får knappt plats. Lika bra att komma iväg så att vi får ses snart igen försöker jag intala mig själv samtidigt som jag trycker på gasen mer mot E6:an. Logiken är inte glasklar känner jag.

Vad är det med laxfiske som gör att man ändå genomgår detta gång på gång. Jag hatar verkligen att vara borta mer än max två nätter från familjen. Är jag en stor egoist eller behöver jag hjälp mot detta beroende som det på något vis är? Vad är det som driver mig? Jag har sökt svaret i ganska många år ända sedan mina goda vänner Joakim och Henrik öppnade dörren till laxfiskets värld med en resa till Reppafjordselva i Finnmarks som startskott. Pang, sade det när min första lax någonsin tog min fluga i strömmen mitt under midnattssolen och pang sade det visst i huvudet också, för sedan dess är det kört. Jag var fast.

Norr om Göteborg sätter jag fartkontrollen på +100 km/h och pluggar in ”Turn me loose” med Loverboy (bättre bilåkarlåt finns inte menar jag). Gryningen kommer sakta och sommardimman lättar sakta över fälten, klumpen i halsen är något mindre, jag är äntligen på väg. På väg mot Norge och Tröndelag, närmare bestämt till Stjördalsälven och den plats som gett mig och familjen så många fina minnen och spännande laxäventyr sista åren, Hembre gård!

IMG_0922-e1352975116206

Mattias med fast fisk

 

10 timmar senare och som i någon sorts egen ritual, så åker låten ”Burn” med Deep Purple på även detta år strax innan Statoilmacken vid byn Hegra, ca 3 min före ankomst. Den dånar skönt i bilen av hårda gitarrer och jag kan knappt bärga mig att köra över bron för att se vattenföringen vid de gamla bro-karen uppströms Hegra bro. Jaaa, vattnet har gått upp lite och är inte så illa som vi trodde. Regnet i går gjorde skillnad ändå trots allt. Nu stiger pulsen, skönt att ha spöna riggade i alla fall… Det knastrar i gruset när jag svänger in på gårdsplanen framför huvudbyggnaden på gården, jag stänger av motorn och den totala stillheten infinner sig. Ett års längtan är över, jag är framme!

 

Fast fisk direkt

Efter att ha fått all grejor på plats i huset och en kall mellanöl innanför västen samt lite fiskesnack med polarna som redan varit på plats några timmar, så är vi då äntligen på väg ner till älven, jag och fiskekamraterna Jocke, Sören och Ingemar. Det känns extra spännande denna gång för i år har Aksel och Beate som äger Hembre gård kunnat komplettera den 1,5 km långa sträckan med en liten godbit till vald som vi trånat efter i många år, Trekanten! Många historier finns att berätta om Trekanten och många laxar har tagits här genom åren av Hembrefiskare, så efter 10 år som utarrenderad är det minst sagt ett kärt återseende att få lägga ut flugan i denna fantastiska laxpool. Jag ser att de andra fiskar med ganska lätta linor, så jag bestämmer mig för ett spö riggat med sjunk 2/3, mest för att göra något annat än de andra.

Vi kompisfiskar i grupp första vändan. Då jag fiskar tyngts går jag sist. Jag märker dock ganska snart att jag valt fel lina och får lite för dålig fart på flugan. Jag bestämmer mig därav för att ta mig runt till andra sidan av Trekanten (norra sidan). Här har jag inte sett någon fiska ännu och när jag kommer runt har jag känslan av att poolen nog är ganska ofiskad på ett tag. Jag velar lite, men tar till slut spö nummer två med sjunk 1/2 på. Kasten sitter väl sådär. 10 timmars bilkörning och lite för mycket adrenalin i kroppen fortfarande helt enkelt antar jag. Halvvägs ner i poolen kommer jag dock sakta alltmer in i rätt tempo och känsla, tafsen sträcker bättre och när jag närmar mig det norra bro-karet är jag lite extra koncentrerad, då plötsligt från ingenstans, suger det till i linan tungt, jag ger fisken någon meter och sedan krokar jag. Laxgung direkt och därefter en skön rusning snett ut i älven. Fiiisk, ropar jag till de andra på motsatt sida. Jag har sedan fullt sjå med att hålla fisken i poolen, den vill dra ner mellan brokaret och land med sikte på Trondheimsfjorden känns det som. Jag pressar så mycket jag vågar och efter lite vågspel en stund börjar laxen att lugna ner sig något, rusningarna blir allt kortare och en stund senare lägger sig fisken på sidan alltmer. Va, inte större, tänker jag när jag ser den närma sig land (med tanke på motståndet den bjöd på) och sedan skäms jag plötsligt. Du krokar en lax redan första timman och har mage att tycka till om storleken. Skamvrån Olsson. En stålblank lusad hona på prick 5 kilo landas av min tillskyndande kompis Sören. Lyckan är total.

Så var det då äntligen min tur att få fisk nästan direkt och få känna känslan av att inte kunna kamma noll under veckan. Det är ingen känsla jag är bortskämd med och jag känner en varm våg av tacksamhet komma över mig när jag promenerar upp med laxen i snaran mot gården. Klockan är 19.30 och jag häller upp veckans första single malt och bara sitter och glor rakt ut i luften i 30 min.

IMG_8604-e1402388309484

Bro-karen – fin fiskeplats.

 

Mer lax

Någon dag senare lämnar jag in fisken på rökning längre ner i dalen. Vi fiskar sedan lite utspritt på sträckan något dygn mellan måltider och spontanmöten vid älven med kompisar och andra fiskegäster på gården. Jag fiskar av storlaxpoolen ”Gröthölen” ett par gånger och har en skön dragning i flugan, men det är tomt när jag lyfter spöt dessvärre. Jag fiskar långa och djupa ”Campingsträckan” där jag ser flera fiskar visa sig, fiskar sedan superheta ”Bropoolen” där jag bommar en fisk till tyvärr, fiskar därefter ”Nacken” och till sist tar jag mig upp till ”Svingen” där både jag och kompisarna har tagit flera laxar och havsöringar genom åren. Jag fiskar mig neråt och försöker få flugan strax över strömfåran mitt i älven. Draget i linan känns perfekt och ungefär halvvägs ner i poolen drar det till i linan ute i snabbvattnet. Jag låter lite slinga gå och strax knycker det argsint i linan. En havsöring har tagit min Sunray Shadow. Fisken hoppar och far en liten stund innan jag lite senare landar den varsamt i vattenbrynet. Jag uppskattar den till strax över kilot innan den simmar tillbaka ut i djupet. Ja, ja ingen jättefisk, men kul med spöknyck.

Jag cyklar sedan ner till Trekanten för att se om det ledigt (det finns cyklar att låna på gården). Det är ledigt. Jag sätter mig några minuter för att koppla av med älvens brus som lite tillfällig meditation i bakgrunden, två laxar visar sig på kort tid i mitten av poolen. Fiskesuget stiger och jag kan inte vänta längre. Fasen att jag alltid måste fiska när jag ser fisk. Lugna ner dig nu säger jag till mig själv. Det går inte. Strax står jag där fiskande fokuserat ner igenom poolen, allt närmare platserna där jag såg fisk, men inget händer. Jag fortsätter neråt i poolen och matar kast efter kast och när jag närmar mig bro-karen längst ner ökar pulsen igen. Jag tar sikte på rätt björk som riktmärke, kastet går, yes, ett bra kast denna gången, linan tuggar sig igenom strömmen i rätt tempo och plötsligt, där är det igen, det underbara suget i linan! Jag lyfter spöet rappt och ”smack”, fast fisk och 12 fotaren börjar omedelbart gunga skönt. Samtidigt som detta händer kommer Sören och Jocke ner till älven. Jag tar laxen ganska hårt då den eventuellt får gå tillbaka känner jag. Efter några fina luftsprång och rusningar, får jag kontroll på den och lite senare krokar Jocke av fisken för mig ute i vattnet. Ännu en 5 kilos lax bedömer jag efter mätning, innan den simmar tillbaka. Tjohoo, nu kommer självförtroendet på allvar. Lugn nu Olsson så du inte blir för kaxig säger jag till mig själv, det kan vända väldigt fort. Jag försöker vara lite återhållsamt glad, det går sådär.

Uppe vid gården lite senare träffar jag på Geir som också fiskar sträckan denna vecka. Han berättar att han precis landat en fisk på 7,2 kg i Svingen samt hört om en på dryga 8 kilo i Gröthölen. Jag ser också ett par mellanlaxar inskrivna ifrån Bropoolen i fångstboken. Framåt eftermiddagen får jag glädjen att bevittna en annan gäst vid namn Patrik landa en 6 kilos fisk på Trekanten och kort därefter är det Jockes tur som tar en grilse på motsatt sida. Vi är totalt 10 man på sträckan och jag tror att vi nu är uppe i runt 8 fiskar på drygt två dygn. Bra start!

 

Juninatt i Forradalen

Vi har kommit till onsdagen på veckan när jag och Ingemar bestämmer oss för att besöka Forradalen 10 min bort och fiska den lite mindre älven Forra som rinner ut i Stjördalsälven. Vid fiske på Hembre ingår ett s.k. Firmakort per man som ger dig rätt att fiska samtliga kortvald i Stjördalsälven samt Forra inklusive den lokala fiskeföreningens fina vald. Vi börjar längst upp i Jarlhölen. Här är vildmarkskänslan påtaglig och det är helt knäpptyst när vi börjar fisket. Det ända du hör är ett svagt sus av granarna som omger denna fina pool. Ibland kan du se björn här uppe har vi förstått, så vi håller ett litet vakande öga när vi fiskar (känns bäst så för två Göteborgare med björnfrossa). Vi fiskar av poolen noga, ser två fiskar, men inget händer. Vi kör ner till nästa pool och fiskar av denna noggrant också. Samma här, fisk som visar sig, men ingen kontakt.

Natten är varm, ovanligt varm, ett lätt fint duggregn har börjat falla lite diskret och vi hör fjällkornas klockor högre upp på bergsidorna. Junigrönskan är som allra finast nu och vi tar en kall öl vid nästa pool och bara sitter och tittar på bergen helt tysta, klockan är snart halv tolv. Vi delar upp poolen i två delar, Ingemar längst upp och jag längre ner. En liten bit ner i poolen under några grenar lyckas jag för en gångs skull få in flugan precis där jag vill ha den. Fisken tar direkt när flugan landar, det gungar skönt i spöt. Yes, Forralax hinner jag tänka och sedan slaknar linan. Neeeej, väser jag för mig själv. Det var ett riktigt laxasug det tänker jag. Ja, ja bara att nöta vidare. 4 kast senare är det dags igen, men ganska snart märker jag att det är något annat. Jodå, en brunöring på minst 1,5 kg tittar mig djupt i ögonen när jag krokar av den vid strandkanten. Vilken öring! Den skulle man fått på klass 5 spöt.

Jag fiskar mig neråt och av någon anledning känner jag att något händer bakom mig, jag vänder mig om och får precis se hur Ingemar höjer spöt bestämt och upp flyger något blankt i andra ändan av fluglinan, ganska exakt där jag kände laxen innan. Jag släpper spöet och springer upp på de regnvåta stenarna. Lax i Forra i juni är ingen självklarhet, så han är väldigt fokuserad och svarar dåligt på tilltal under drillningen. Efter en skön och ganska tuff fight får jag äran att taila en 6 kilos stålblank lusad hanne som inte kunnat motstå Ingemars svart/blå Sunray Shadow. Nollan är spräckt för Ingemar denna vecka! Då händer det, som ibland händer män som fått fisk mitt ute i skogen, de kramas och skrattar som två skolpojkar som precis hittat två kilo choklad på gatan. Ingemar toppar detta lyckorus med ett avgrundsvrål som lätt platsar i den svartare hårdrockens bortersta hörn. Märklig upplevelse det här och lite svår att förklara för oinvigda.

Vi fortsätter, tystnaden är näst intill kompakt, inga bilar, ingen stress, bara flugfiske efter lax i den ljumna sommarnatten (16 grader!). Det svalkande regnet rinner ner i ansiktet och vi bara fiskar och fiskar och fiskar och snackar och fiskar och skämten blir bara sämre och sämre kan jag meddela. Inget mer händer gällande fisket, men när vi rullar in på gården vi halv sex på morgonen har jag ännu ett fint fiskeminne att ta fram i vintermörkret och smaka på. Va faan, säger Jocke när han får syn på oss utanför bilen gården, jag som trodde att jag var först ut idag. Njae, det beror på hur man ser det svarar Ingemar kryptiskt. Jocke fattar snabbt läget och bara skakar på huvudet åt de två rödögda 40 plussarna som fullkomligt vobblar bort mot huset. Får man sova med vadarna på tänker jag kort.

 

”Säl-lax”

På torsdag eftermiddag möter jag Sören på väg till ner till älven. Jag ser redan på håll att något hänt. Han berättar då att han krokat en mindre ”u-båt” till lax som han omöjligt kunde rubba på flera minuter innan flugan plötsligt släppte. Allt jag kan säga, så var det nog det största jag haft på kroken säger han lite lätt frustrerad. Jag förstår honom innerligt väl, det gör ont i laxsjälen att tappa fisk. Jag promenerar vidare med spöna i ena handen upp med Campingsträckan lite längre bort, hrm är det ett storlaxsteg på gång kanske tänker jag. Jag morsar på några campinggäster som genast ber om en drillning på första parkett ifrån deras husvagnar. Jag lovar, jag skall försöka mitt bästa svarar jag. Tänk vad sjukt om det blev så nu tänker jag sen när jag släntrar vidare. Precis när jag tänkt tanken färdigt bryts ytan i ett ”Head and tail” vak ungefär mitt i poolen. Jag tvärnitar och får nästan andnöd, hur stor får man bli tänker jag, trots att jag bara skymtat laxen. Såg jag fel eller säger jag till mig själv. Jag tar snabbt ut ett riktmärke var den visade sig, kollar tafsen, flugan, kroken, ja allt. Det ser ok ut. Tusan, den måste ha kommit precis får jag känslan av. Det är nog bäst att fiska på den direkt om den är på väg upp över. Jag glider ner för den branta slänten ner till sprängstenen, hakar loss flugan och börjar sakta fiska mig neråt mot fisken. På tafsen sitter en ”Silver and Silver”, linan är sjunk 1/2 och tafsen något kortare än 15 fotaren. Det är lite dåligt drag i vattnet, så jag gungar in flugan i varje kast. En havsöring sliter irriterat till i flugan utan att fastna. Pulsen stiger när jag närmar mig platsen där jag såg fisken. Jag försöker pricka riktmärket, så gott det går och precis när flugan singlar ner mot ytan i den riktningen lyfter sig vattnet och upp går den största lax jag någonsin skådat (fiske i Altaälven inräknat) och MÖTER flugan i luften innan den vänder ner med ett enormt plask. Första tanken är helt ärligt inte lax utan en stålblank SÄL… Den storleken passar bättre som beskrivning. Hugget kommer aldrig, det blir bara en vanvettig rusning direkt rakt ner längs campingen. Ni beställde en show från första parkett hinner jag tänka och varsågod här är den, sedan är det bara att börja springa för glatta livet på sprängstenen. Fisken tar galet mycket av linan och jag ser bara backingen långt ner i poolen. Jag måste försöka få kontrollen annars går den över nacken och då är det sannolikt god natt, men det går bara inte att stoppa den. Jag börjar få brännmärken i handen och inser att jag nog har lite väl lätt broms trots allt och här tillåter jag alla som läser detta att sätta dumstruten på huvudet på undertecknad efter följande läsning: Jag sätter spöt i armhålan för att inte tappa det i den galna situationen när jag skall justera bromsen. Det är bara det att veven på rullen fastnar i jackan. ”Smätt” säger det och där rök tafsen. Laxen simmade av 0,40 mm utan minsta problem. Mitt livs lax är borta. Tomheten slår till som en rak höger i magen. Jag sätter mig ner och bara stirrar ner längs älven, länge. Jag hann inte ens ropa till de campande gästerna innan tafsen smällde. Kommer någon någonsin att tro mig i hur stor den var? Tror nog inte det. Först ett par år senare får jag veta av Christer Christoffersen som är guide i dalen att de fångat en lax på 133 cm på campingsträckan under avelsfisket samma år. Då känns det lite bättre. Jag är inte helt galen i alla fall, det finns så stora laxar i Stjördal trots allt.

 

mattias_hembre1

Mattias med sin största lax från Hembre

 

Laxflax

På fredagskvällen som är sista kvällen med gänget, bestämmer vi oss för att avsluta fiskeveckan som vi började den, med en gemensam runda på Trekanten. Jag går sist även denna gången. Vattnet har sjunkit betydligt nu, så jag fiskar med flyt/sjunk 1. Fyra silhuetter fiskar sig under tystnad neråt i skymningen mot den tvära nacken längst ner i poolen. De andra lämnar poolen en och en framför mig. Den sista biten är jag då själv kvar i poolen. Någonstans ringer ett tips i mitt huvud som jag fått av en äldre fiskare att alltid fiska lääängst ner i suget på denna nacken. Jag gör så och tror ni inte att det suger till i linan igen. Jag krokar direkt och håller fisken stenhårt, då det enda som finns nedan är forsen vilket är lika med adjö. Fisken skjuter rakt upp i luften och ruskar på sig som en stor öring i det sista av v-et på nacken. Efter hård press och hårda knyckar, vänder fisken äntligen uppåt och jag backar den långsamt, långt upp i poolen. 10 minuter senare ligger ännu en 5 kilos fisk på stranden och sprattlar. Är alla stöpta i samma form i år eller vad? Jag känner mig både tacksam och lite dum. Hur fasen kan jag få en fisk efter att tre man fiskat av poolen? Kan den sista metern verkligen vara så avgörande, ja det verkar inte bättre. Helt sjukt.

På lördag morgon beger jag mig tidigt mot Åre, för att återse min familj som kommer med nattåget. Det är kärt återseende kan jag säga. Vi tar in på Åregården ett par dagar, slappar och gör Åre tillsammans innan vi styr mot Hembre gård igen för att spendera vår årliga familjevecka där tillsammans. Jag får en slutrapport ifrån mina vänner att alla nu har fått fisk i vårt gäng, Sören landade en 3 kilos lax simmandes i ”Bropoolen” på lördag förmiddag som avslutning. Totalt kommer det upp dryga 20 fiskar under veckan och jag kan bara konstatera att Hembre och Stjördal har bjudit till ännu en gång. Lägger jag då till alla goda middagar, rövarhistorier och goda skratt med kompisarna under veckan samt den sköna atmosfären som råder på gården, så är det tyvärr så att min eventuella bot mot laxfiskesjukan ser alltmer avlägsen ut. Tack och lov, tror jag nog ändå till slut.

På återseende Hembre!

Notering:

Sedan denna artikel skrevs har Hembre gård även fått fina valdet Fuldseth som tillskott vilket har resulterat i nya spännande upplevelser att berätta om, men det är en annan historia.

/Mattias Olsson

777x1036-images-stories-2014-stjrdalselven

.

 

hembregardstatistic2014

.

By | 2017-02-23T13:49:36+00:00 november 7th, 2014|Övriga inlägg|0 Comments

About the Author:

Leave A Comment