Med bara några dagar in i december vågade vi oss för första gången i vinter, ut på isen. Ovanligt tidigt för säsongen, men efter ett par, delvis ordentligt kalla, veckor tolkade vi detta som personlig isfiskepremiär!

Snön föll i stora flingor, och efter att Mattias ovant slagit ett par graciösa vurpor på den snötäcka, likväl blixthala, isen kom vi ut till Jonas och Mika. Sju hål uppborrade, och i en del vinkade den orange fjädern oroligt. De hade varit där sedan två timmar och inte sett ett tecken på aktivitet. Sjön är grund och det kändes mest som att dagens enda resultat skulle bli de högar med sjögräs vi drog upp. Efter någon timme var jag – och nu skrattar väl pappa Klippinge – genomfrusen, och röstade för kaffepaus. Varmt kokkaffe och hembakta lussekatter började verka i maskineriet, och vi följde Jonas initiativ att ta en andra kopp. När man är som mest ouppmärksam eller upptagen ska tydligen gäddan hugga.

Sagt och gjort. Ett av Jonas angeldon signalerade kraftigare aktivitet. Om jag inte blivit uppvärmd av kaffet verkade språngmarschen göra susen, blodet pumpade ut i de närmast nollgradiga fingertopparna. Fyra man kutade, så fort benen bar, mot den guppande linan. Denna plötsliga aktivitet lockade även till sig två nyfikna “motfiskare”. Lite listigt lirkande och gäddan var fast. En kort stund senare lyftes en fin unggädda ur hålet. Cirka 3 kilo fisk fick, efter snabb beundran, återvända ner i vaken.

Mattias och jag, som inte hade med egen utrustning, hade fått vår dos och kände oss nöjda. Några timmar senare fick vi ett meddelande att även Mika fått upp en fisk i ungefär samma storlek. Tanden är blodad, och jag ser fram emot fler härliga turer på isen. Jakten på storgäddan har absolut sin charm, men främst längtar jag efter att knalla hemåt med ett par kilo (helst små-)abborre i spannen.

/Amanda Klippinge