Hösten i Mörrum är fantastisk
Så var det då dags för min andra tillbakablick. Denna blir mycket angenäm då det handlar om höstfisket i Mörrum. Det här fisket älskar jag verkligen. Luften och vattnet har blivit kallare, men solen värmer fortfarande på dagarna. Träden börjar få helt fantastiska färger, och det känns liksom som allt börjar om efter den varma sommaren. Jag fiskade tyvärr endast två dagar där i år på hösten. Tiden räckte helt enkelt inte till för mer fiske, men vilket fiske det var! Visst, jag fick inte jättemånga fiskar men det var spännande i varje kast. Det var fisk i varje pool och man såg folk som drillade lite här och där. Plötsligt drog det till i linan och man hade missat en chans…igen. Men ibland följde de med hela vägen.
En spännande plats, här gömmer sig både lax och havsöring
Första dagen var en flygande start mitt i Septembermörkret. Jag hade åkt ner från Göteborg efter jobbet, och var nog framme vid 21 tiden. Lite snack med gubbarna som fiskat under dagen och sedan ut. 01:50 drog det i stenhårt i min lilla muddler och jag fick det där så efterlängtade mörkerhugget. En grymt fin öringhane på 84 cm kom efter några tunga rullningar in mot land. Lyckan var total och jag kunde somna gott den morgonen. Senare på dagen fick jag en fin liten öring i pool 17. Jag hade bara vispat ut linan från spötoppen då det började knycka i spöet.. Ibland är det enkelt.
84cm
Dag två började i pool 19 tidigt på morgonen. Jag missar en fisk som tar flugan fint, men jag tror att jag var lite för snabb. Jag flyttar mig ner till pool 18 och har en dragning där, likadant i pool 17. Nu får det vara nog, frukost hos ”Nina’s” m.m. kaffe och goda frallor. Frukostbuffén hos ”Ninas” är ett måste i Mörrum.
Balsam för själen
På’t igen!
Testar ”Grindarna” igen, 21:an en dragning, 22:an inget. Testar 1:an och missar en fisk i suget på nacken. Helt sjukt vad fisk det måste vara tänker jag. Dragning i ”Smörhålan”. Pool 15, 14, 12, 11,10 försöker fiska men det är svårt folket verkar ha vaknat nu och det är gott om kolfibervärjor som svingas vid vattnet. Klockan är 12:40 och jag ska träffa Ulf Sill uppe vid laxerian för lite trevlig lunch tillsammans klockan 13:00. Äh, jag kan lika gärna dra mig uppåt, så är jag ju i god tid. Jag tar bilen och börjar köra upp från 12:an. På vägen jobbar hjärnan febrilt med att klura ut en fiskbar plats som är nära tillhands och lätt att komma åt, samt bara tar några minuter att fiska av. Många parametrar ska stämma. 4:an vid bänken! Ja perfekt då kan jag ställa mig en bit ner och fiska bara lillrännan så är jag inte i vägen för dem från andra sidan som försöker att träffa ”Ankstenen”.
Perfekt plats att landa stor fisk
Jag sladdar in mellan buskarna med bilen vid järnvägen, hoppar ut och tar mitt enhandspö och knallar iväg. När jag rundar stenmuren under järnvägsbron ser jag att det är helt tomt på folk… i 4:an? Här brukar det ju alltid stå någon. Ok, då går jag väl hela vägen upp till stenarna och gör några snabba kast där tänker jag. Jag vadar ut försiktigt försiktigt som en indian. Fiskarna är lättskrämda och står oftast precis utanför eller på stenarna, det är därför man måste nå dem från andra sidan för att fiska optimalt. Jag lossar flugan från spöringarna, det börjar dugga lite och jag njuter av stillheten och lyxen att ha en pool helt för sig själv. Jag flippar ut max 3 meter fluglina, tafs och fluga, låter den lilla bruna hårvingen sjunka något och börjar sedan ta hem försiktigt fortfarande i stelthmode. Det tar helt tvärstopp! Sten? Och så kommer de tunga gungningarna, Fisk! Helt sjukt, det är fisk överallt och nu sitter det en ordentligt fast på kroken också. Jäklar vad härligt! Fisken går upp och rullar lite, den ser ganska stor ut. Det ser ut som en öring, men man vet ju aldrig. Sakta kommer den riktigt nära men drar ner i djupet ovanför Ankstenen. Sedan en lång rusning nedströms, hmm kanske är en lax ändå? Såg ju ut som en öring. fisken kommer in flera gånger men vägrar att lägga sig på sidan och varje gång följs av en lite längre rusning nedströms. Till slut lyckas jag trixa in fisken mellan alla stenar och får liksom in den mellan några högre stenar som bildar en mur så han inte kan simma ut. Perfekt då behöver jag inte ens landa honom, bara hålla honom i vattnet. Samtidigt kommer Magnus Augustinsson gåendes, han blir hur glad som helst när han ser min fina öring. Ja det är faktiskt en öring, den största jag någonsin fångat. Vi mäter, väger och plåtar honom, och låter honom sedan simma iväg i sin egen takt. 88cm och 9,2 kg den största vägda öring jag någonsin fångat. En fantastiskt fint tecknad fenklippt öringhane i toppkondition.
Grym fisk
När jag visar bilderna lite senare för Ulf, ja jag blev sen till lunchen, så säger han att han troligen hållit denna fisk innan mig. De kan tydligen se på hur fisken är klippt och avgöra vem som klippt den. Spännande!
12:an
På kvällen sätter jag på en liten men något större Zonker jag fått av Ulf tidigare under dagen. Jag går ner till ”Grindarna”(pool 19) igen, smyger ut i läge, funderar på om fisken är kvar, och vill den bita en gång till. Linan vandrar sakta över ståndplatsen men ingenting händer, konstigt trodde den skulle vara kvar. Ett kast till, två kast och så bara suger det till i linan, detta är en stor fisk. Fighten blir helt sjukt hård och jag tror att grejorna inte ska hålla. Enhandspö klass 7 med 0,33, jag tar fisken hårt och tänker att det får bära eller brista. Fisken gör helt sjuka rusningar uppåt och nedåt, vid ett tillfälle är den nästan uppe i skogen på andra sidan och vänder. Till slut kan jag landa henne en bit ut i vattnet där hon gått på grund och fått sjögräs över huvudet. En otroligt kraftig laxhona på ca 104 cm. Jag vill släppa henne fort då hon fortfarande är riktigt stark och vill iväg. Så jag får hjälp av en Dansk kille med ett par snabba bilder, dessa blir totalt kassa men jag lägger upp en ändå då den återspeglar adrenalinet och pulsen man får i en laxfight. Tror nästan Dansken var mer upphetsad än jag , då han försökt att landa fisken åt mig ett par gånger men inte fått tag i den ordentligt.
Kass bild, men skymning, adrenalin, laxlycka.
Sedan kryper sakta mörkret närmare och när jag går mot bilen så ser jag knappt handen framför mig. Det är 40 mil hem så jag rullar hemåt medan jag fortfarande är lite pigg och lever på adrenalinet efter en av de absolut bästa dagarna jag upplevt vid vackra Mörrum.
Snart spöböj igen……Jonas
Lämna en kommentar