SOMMAR - SOMMAR - SOMMAR

Phu!

Äntligen om man nu får säga så, så kommer det lite moln. Ingen har väl missat att det de senaste 14 dagarna rådit högsommar och nästan tropiskt klimat i svearike. Tror inte solen gått i moln en enda gång under denna tid. Detta har ju satt stopp totalt för det så annars spännande juni/juli laxfisket. Och de flesta av oss laxnördar har legat i skuggan, kramat vårat kära 15 fots spö, vridit oss av plågande värmefrossa och drömt om kalla, klara norska älvar fulla med blanka laxar.

Några lyckligt lottade har redan dragit till dessa drömmarnas mål, en del har lyckats men det ser ganska trögt ut även där. troligen så släpper det när temperaturen stiger i älvarna.

För de som inte fiskar lax i denna utsträckning utan trivs bättre med enhandsspöt i näven smygandes på de skönprickiga. Då är det hög tid nu. Är det någon gång man ska satsa på öringfisket så är det nu. Det är många parametrar som stämmer. Jag har själv varit ute ett flertal gånger de senaste nätterna, för det är just det som gäller. Nattfiske.

Öringarna är mest aktiva mellan skymning och gryning. De frossar just nu på något som brukar kallas “sommarmask” det är en liten sorts sandmask som är lite rödrosa i färgen och simmar relativt snabbt och ryckigt. Om man lyckas med att imitera utseendet och rörelsemönstret så kommer man få framgång.

Vi har nu varit ute 4 ggr och jagat dessa, totalt har vi landat 32 öringar och några makrillar. Vikterna ligger mellan 0,5kg -3kg. En av nätterna hade jag med mig min son Robin och hans kompis Hannes. Hannes som är helt ny i detta fick låna mitt kustspö och lyckades kroka en av de större pjäserna, tyvärr var den lite för tuff och drog av 0,27 tafsen i hugget. Jag som då fiskade med mitt lilla Sage klass 3 lightline, fick chansen på den största öring jag någonsin sett här på västsidan. Den gick upp som en lax och vakade alldeles för långt ut för mig att nå. Men när jag stod där och studerade hur den gick och åt, märkte jag att den började närma sig mig. Jag väntade tills den var nästan inom räckhåll, gjorde ett maxkast precis i ätriktningen. Flugan landade och jag lät den sjunka lite. Två tag i linan sen tog det bara tvärstopp, öringen gick upp i ytan och kastade sig vansinnigt jag bara skrek rätt ut. Vilken känsla, vilken jätte. Tyngden var grym och fisken rusade ett femtiotal meter bort. Det lilla klass 3 spöt gick i botten från hugget och stannade där nästan hela tiden. Jag hade ganska stor krok och tjock tafs så jag gav på full press från början som jag brukar göra. Efter ca 10 minuter började öringen närma sig land, den rullade och slog gjorde någon mer rusning men kom sedan in hela vägen in till mig. Här ställde den sig mitt i tången och började kasta sig fram och tillbaka, jag ville få in den i en liten vik och försöka få den på sida men den vägrade lägga sig. Sakta började den glida in mot viken, jag gick ner för att kunna komma bakom den. Plötsligt lossnar kroken och mitt livs västkustöring glider sakta ner i mörkret igen. Total tomhet är det enda sättet att beskriva känslan. Jag bara satt där på berget och glodde rakt ut. Visst har man tappat många fiskar under dessa år men öringen har alltid varit något speciellt för mig och man har ju tänkt att någon gång kanske man får chansen på en sådan här fisk. Och nu var det borta. Tomt tomt tomt. Det går upp flera fiskar runt kilot och vakar framför mig, men jag kan inte ens förmå mig att kasta på dom. När vi ska gå hem visar det sig en fisk i 3-4 kilos klassen, jag kastar lite på den men den viker bara undan. Killarna börjar gå hem och jag vevar in, när jag vänder mig om ser jag en jätteplog bakom flugan. Det stramar i, gungar till och sedan är den borta…..Det kanske är ett sådant år. Ibland tappar man dom bara. Jag vevar in helt, packar ihop och går hem. På vägen hem tänker jag på några fantastiska nätter för ett par år sedan 97 havsöringar på 6 nätter de största på nästan 3 kg. Så visst har man fått upp en och annan. Men den riktigt store får vänta ett tag till.