Som jag skrev tidigare, skulle jag ta mina nybundna flugor och ge mig ut, så blev det.

Jag och min son Robin satt hemma i Alingsås och tittade ut, vinden saktade ner, ljuset avtog långsamt och koltrasten började sjunga. Dessa tre tillsammans får det att rysa i min fiskesjäl, jag bara måste ut. Vi slängde ihop lite spön och kastade oss i bilen. En snabb statoilmiddag och bränsledepåerna var fyllda. Färden tog fart mot våra favoritvikar, blandade med sand, sten, tång ömsom utskjutande berghällar och smala sund gör dessa vatten till perfekta jaktplatser för öringen. När vi kommer fram har det redan blivit mörkt, vi riggar grejorna snabbt och smyger ner till vattnet. Det är lite landvind men ganska stilla. Då och då hör man hör man rådjuren skälla varnande uppe bland bergen. Koltrasten forsätter långt in på natten med sin vackra skönsång och det doftar salt och tång från havet. Det här är livet säger Robin, jag säger inget men nickar instämmande och ger honom en sån där rusk i bakhuvet och han gör likadant. Fiskekompisar är nåt väldigt speciellt och den här är min son.Vilken lycka!. Nu bryts tystnaden av några välbekanta plums. Öringarna verkar vara på hugget i natt och de ger oss en rolig timme med sköna fighter på klass 3 spöt. Vår fiskebroder Mattias kommer smygande i natten och vi fotar, fiskar och och löser några världsproblem. Vi känner oss väldigt tillfreds 3 skrubbor och 8 fina öringar har fått syna våra järn. Men nu gäspar Robin stort och det är nog dags för honom att syna kudden, skola i morgon så vi drar oss hemåt. I morgon ska vi jaga vårlax i Viskan.

Snart spöböj igen,,,,, jonas